I de södra förorterna ägnades helgen åt blandad motion. Och blandat väder var det verkligen. Det började med en fin höstdag och slutade med vinter.
In the southern suburbs the weekend was devoted to mixed exercise. And it really was mixed weather. In the beginning we had a nice autumn day, but we ended up with winter.
Den gamla ”hemmaskogen” har blivit uppgraderad till naturreservat. Den är numera mycket välstädad och massor av människor tillbringar tid där; de joggar, orienterar, har lägereldar och skoglekar. Men djuren låter sig inte skrämmas, inte ens de som riskerar bli trampade på.
The old ”home forest” has been upgraded to a nature reserve. It is now very tidy and lots of people spend time there; they jog, orienteer, have camp fires and forest games. But the animals don’t let themselves be intimidated, not even those who risk being trampled on.
För tredje gången på några veckor har vi plockat gula kantareller på ett och samma ställe. Varje gång har vi fått med oss ca 1 kg hem, denna gång lite mer. Gigantisk kantarelltoast till middag – IGEN! Ingen klagar. Och ingen talar om vart stället är.
For the third time in a few weeks we have picked yellow chanterelles in one and the same place. Each time we have brought home about 1 kg, this time a little more. Gigantic chanterelle toasts for dinner -– AGAIN! Nobody complains. And nobody will tell you where the place is.
När vi hade klarat av australiensarna igår så ägnade vi oss åt det vi hade dragit till skogs för. Att plocka blåbär. Några andra plockare hade tyvärr hunnit före oss så det blev inte så mycket som vi hade hoppats. Men tillräckligt för att hålla oss sysselsatta ett tag.
When we were done with the Australians yesterday we devoted ourselves to what we had gone to the forest for. To pick blueberries. Some other pickers unfortunately had got there before us so we didn’t get as much as we had hoped. But enough to keep us busy for a while.
Vi for iväg för att plocka alla de där blåbären som vi såg häromdagen. De flesta hade blivit plockade redan, men vi fick med oss ca 5 liter hem ändå. Vi trodde vi var helt ensamma uppe på berget ända tills vi hörde en klart australiensisk dialekt talas bakom några buskar. Där fann vi Glenn (son) och Harvey (far), som hade vandrat upp till toppen på vårt blåbärsberg, ca 1,2 km. Harvey och hans fru har köpt hus i Viksjö så vi hoppas vi får träffa dem igen.
We set off to pick all those blueberries we saw the other day. Most had been picked already, but we brought home about 5 liters anyway. We thought we were all alone on the mountain until we heard a distinctly Australian dialect spoken behind some bushes. There we found Glenn (son) and Harvey (father), who had walked up to the top of our blueberry mountain, about 1.2 km. Harvey and his wife have bought a house in Viksjö so we hope to see them again.
Och de är goda!/And they are good!
Vi tog oss upp till Ringkallen igen. En rätt krävande promenad. Ringkallen är ett av Nordingrås större bergmassiv som når 273 m ö h. Vägen till toppen är ca 3 km, bara uppför och rätt brant här och där. Som amatörmotionärer var vi rätt nöjda med att komma upp utan att få hjärtinfarkt. Och utsikten är hänförande! Det är nog därför Helmer Osslund hade detta berg som ett favoritställe.
We went up to Ringkallen again. A rather demanding walk. Ringkallen is one of Nordingrås major mountain ranges that reach 273 m a s l. The road to the top is about 3 km long, uphill only and quite steep here and there. As amateur exercisers, we were pretty happy to get up without getting a heart attack. And the view is breathtaking! That’s probably why Helmer Osslund had this mountain as a favorite place.
Geocachandet för det goda med sig att man hamnar på nya (åtminstone för en del av oss) ställen som är värda att se. Så vackra utsikter inom stadens gränser – det är inte alla förunnat! Tre cachar blev det under denna svettiga fyratimmarspromenad. Bra för kroppen – och kanske för själen med.
Geocaching brings the advantage that you end up on the new (at least for some of us) places that are well worth seeing. Such beautiful views within the city limits – not everyone has that privilege! Three caches were found during this sweaty four-hour walk. Good for the body – and perhaps for the soul, too.
Kristin kom på besök och det gav oss anledning att återigen gå upp på Valkallen i Nordingrå. Det är en inte alltför lång men alltemellanåt riktigt brant promenad. Det man får se när man kommer upp är värt besväret!
Till fler bilder från äventyret → men DESSVÄRRE kräver det att du loggar in på Google. Storebror vill se dig…
(Finns också under rubriken Bildspelen till vänster.)
Kristin came to visit and it gave us a reason to once again go up on Valkallen in Nordingrå. It is a not too long but occasionally quite steep walk. What you’ll see when coming up is worth the trouble getting there!
To more pictures from the adventure → but UNFORTUNATELY you need to log into Google. Big Brother wants to watch you…
(Also under the heading Bildspelen to the left.)
Målet idag var att hitta tre geocacher på lagom gångavstånd. Och det gjorde vi! Fast det tog sina tre timmar, inklusive rätt mycket letande och en kort visit hos Britt och John. Det vi fick, förutom trötta ben, var kännedom om nya områden och en och annan härlig utsikt.
The goal today was to find three caches at a comfortable walking distance. And we did! Though it took some three hours, including quite a lot of searching and a short visit at Britt and John’s. What we got, in addition to tired legs, was knowledge of new neighborhoods and one or two lovely views.
Sigges och Ylvas vanlighetsblogg 2.0 