Hur mycket vi än känner att det är nära naturen vi vill leva är det svårt att inte uppskatta det stiliserade formspråket i storstadens förorter. Inte den mest ombonade förskole-/skolgård… men välkomnande på något sätt i sin betongfyrkantiga form och med konst som en självklarhet. Och på något sätt har denna skola skapat poesi (rebellisk eller ej) i de som växte upp där. Kan man annat än gilla det?
As much as we feel it’s close to nature we want to live, it is hard not to appreciate the stylized idiom of big city suburbs. Not the most homely preschool/school front yard… but somehow welcoming in its concrete-squareish shape and with art as a matter of course. And in one way or another, this school has created poetry (rebellious or not) in those who grew up there. How could you not like it?
Sigges och Ylvas vanlighetsblogg 2.0 